jag vet inte exakt vilka ni är som är inne och läser men jag tror någon utav er vet vem min kära pappa är. Vi har gjort en lång resa, pappa och jag. Vi har haft stunder då vi inte alls förstår varandra, stunder av frustration och sorg men så många stunder av lycka och kärlek också. Jag vet att min pappa alltid försökt förstå mig ( vilket inte är lätt för någon), jag vet också att han oroat sig otroligt mycket för mig och till sist så vet jag att han älskat mig trots att jag varit svår att älska ibland. De sista åren tycker jag att vår relation växt till en relation som ger mig så mycket styrka och hopp, han får mig verkligen att tro på mig själv och jag känner att han gör allt för att sätta sig in i min situation. Han har alltid besökt mig på sjukhus när jag varit inlagd även om han inte alltid förstått vad jag gör där. Hur tackar man egentligen någon som honom? det går inte att finna ord för den tacksamhet jag har känner .. orden räcker inte till!!
Även mina älskade barn älskar sin morfar så mycket, de beundrar honom och känner sig trygga med honom. Filip som snart är 11 år har spenderat mycket tid med morfar och jag hoppas mina yngre barn ska få liknande möjlighet. Såå, jag kan bara säga TACK , jag älskar dig !!! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar