Förlåt helt enkelt

haft en sämre period och då börjar jag tänka mycket igen på vad som hänt och hur mitt liv blev som det blev. Jag är förvånad över stora bitar, så som att jag träffat mitt livs kärlek, att jag har 3 fina barn och att jag lever helt enkelt.. men jag är ledsen över människor jag mist pga hurdan jag är, det gör ont att höra att man inte duger till för att man saknar saker som andra har. Jag är kanske inte en bra vän men jag har försökt och gjort mitt yttersta och mer kan jag inte göra men jag erkänner att det gör väldigt ont.

Till de jag sårat, förlåt!!!

nu gäller det bara att fokusera framåt <3

En riktig kämpe

imorgon fyller min son 14 år!! tänk 14 år sedan han kom till världen och hela mitt liv förändrades i samma stund. Det har varit jobbigt , frustrerande och kämpigt men det har också varit stolthet, kärlek och en massa lycka. Redan vid 5 veckors ålder gick vi igenom en magoperation och det var bara början på en lång kamp för fysisk och psykisk hälsa. Hur orkar du har många frågat, men vad är det för fråga egentligen? jag måste ju orka för han har bara en mamma även om han också har andra personer i sitt liv , för om inte jag orkar? vem ska orka?

Min son är den person jag beundrar oerhört för hans ständiga kamp i livet måste ibland både kännas hård och orättvis! Jag känner igen mig i mycket av hans problem från när jag var yngre men hans börda är en aning tyngre men jag tror och vet att han kommer få ett bra liv <3

ensam med ändå inte

ibland känner jag mig så oerhört utanför trots att jag befinner mig mitt bland en massa människor, jag känner mig så annorlunda och förstår inte hur man gör för att passa in. Jag har alltid känt mig utanför och minns från skoltiden att jag gjorde allt för att passa in men det gick inte. Jag försöker prata med  människor men det blir aldrig något samtal utan snarare enstaka frågor. Det är ingens fel att jag känner såhär och jag beskyller ingen men det är lite av en sorg för mig som säkert alltid kommer finnas kvar. Jag har mist en hel del vänner pga något jag inte riktigt förstår men tydligen har jag gjort många fel..

Tillbaka

Hej igen, det var ett tag sedan då jag haft annat att tänka på och lite bloggtorka också kanske. Det har hänt mycket i mitt liv sista tiden och det både ger och tar ork. FÖR fort!!! vi hann så mycket men jag vill ändå inte släppa taget om värmen. Jag har alltid haft min sämsta tid på sommaren men årets sommar var helt okej!

Igår började jag en kurs som de har på Vuxenhabiliteringen i Örebro, det är en grundkurs som heter "vad är AST" och den vänder sig till oss som har AST-diagnos. Det kändes ganska bra när jag var där men när jag kom hem kom huvudvärken, illamåendet och ångesten och det kändes precis som när jag försökte mig på arbetslivet och pluggandet.. precis samma känsla och tårarna bara forsade. Ska det verkligen behöva vara så för att jag i 1.5 timme deltog i en sådan här kurs .. blir spännande att se nästa gång om reaktionen blir den samma för om den blir likadant ger jag upp för jag vill inte behöva må så igen och jag vill inte låta mina anhöriga behöva se mig sån..

välkommen tillbaka

ja återigen har jag inte skrivit på evigheter och jag har tänkt så många gånger att NU!! ja NU är det dags men nehe inte den gången heller.. men NU!!

livet rullar på i en rasande fart och det skrämmer mig lite, jag mår ganska okej nuförtiden ( sedan jag fick tillbaka anafranil) och jag orkar umgås med mina älskade barn men nu när jag är över ytan inser jag hur mycket jag missat under årens lopp. Finns så mycket jag vill göra här hemma tex, fixa och hålla på men jag klarar det inte själv och ingen har tid att hjälpa mig..Maken gör allt han orkar och hinner så jag kan inte skylla på honom, jag önskar bara att jag kanske hade mer driv inom mig.. men ofta slutar det endast vid tanken.

Jag ska nog ta papper och penna och skriva ner de projekt som jag anser vara viktigast och sen försöka lösa dem på egen han .. man kan väl inte mer än misslyckas.

Idag tog jag ändå tag i en sak, börjat löpträna

Kära tomten

min önskelista är ganska kort just nu men snälla NÅGON ge mig lite energi!!! jag orkar ingenting, inte ens fika med min egen pappa fixade jag en längre stund.. fick avbryta och gå och lägga mig, skallen är lost och kroppen hänger inte med alls.. ska det vara såhär? ska man behöva leva såhär.. nä det är inte rättvisst!!!

inte så kul för andra när jag mår bra

Tror vissa i min omgivning inte alls uppskattar att jag mår bättre, hehe .. jag har nämligen mer ork att säga ifrån, jag tänker inte acceptera allting längre bara för att vara snäll.. nej nu får det vara nog!