jag kämpar varje dag för att klättra uppåt på karriärstrappan, jag gnetar och svetten forsar när jag sakta men säkert tar steg för steg mot den stora drömmen, jag kommer få en av de högre lönerna man kan få och dollartecknen rullar framför mina ögon.. jag kan, och jag vill och jag SKA bli den mamma jag drömmer om att ge mina barn, jag har bestämt mig att toppjobbet som morsa ska tilldelas MIG... jag har i förväg gett mig själv tjänsten, för jag är chefen över det största.. är chef över mitt eget liv.
Ibland känns jag så osynlig, det känns som om mina framsteg inte kan mäta sig med andras. Jag har inga sammanträden med kunder eller deadlines som ska hållas, jag har heller inga sura och tvära kollegor och absolut inga löneförhandlingar eller lönespecifikationer, jag har bara mig själv.. jag har min kamp och ibland känns det som om min kamp inte räknas till "att vara lyckad"..
Men jag förstår att det är mer intressant att höra på när människor berättar om sina projekt, kurser eller firmafester än att höra om mina dagar som innehåller terapi, nyhetsmorgon och apoteksbesök.. MEN mina barn ger mig min "lön" , jag ser deras glada ansikten när jag hjälper dem med kläderna på morgonen, jag njuter av att de kryper upp i soffan hos mig och jag känner mig rikast i världen när de vill att mamma ska sitta bredvid dem i soffan.. det är inte synd om mig, jag är en gnutta avundsjuk på friska människor men jag skulle inte vilja byta med någon , jag vill ha mitt liv och min underbara familj..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar