Börjar livet nu?

Det jag fått uppleva de sista veckorna trodde jag att jag aldrig skulle få uppleva, jag hade börjat ge upp hoppet om ett drägligt liv men nu tvivlar jag inte längre. Jag har börjat känna glädje, hopp, energi och en enorm vilja att kämpa. Jag gör saker för att jag själv vill, jag gör saker som jag förr såg som omöjliga. Jag lagar frukost ( enkel sak för många men otroligt krävande för mig), jag städar, plockar disk, tar hand om barnen.. det är väl självklart säger många, ja det är självklart för en frisk människa och det är självklart för någon som vill leva men för mig var det lång ifrån självklart under långa perioder. Jag hade perioder där jag inte åt om ingen tvinga mig, jag orkade inte duscha eller byta kläder, jag orkade inte äta med familjen och att åka på en utflykt med familjen var helt omöjligt men nu vill jag dela allt med min älskade familj och jag ser fram emot vår lediga tid tillsammans..

Ärligt talat, det skrämmer mig nästan men det känns som om någon knäppt på en knapp inuti  mig, en knapp som ingen hittat tidigare. Jag känner mig som en helt annorlunda människa, det är skräm,mande men underbart.. jag drömmer om allt jag vill åstadkomma, jag planerar, sparar pengar, jag kämpar på som aldrig förr..

Jag är rädd för att bli sjuk igen, för jag vet ju att det ligger där bakom och lurar någonstans men jag kommer aldrig veta när sjukdomen tar tag i mig igen, OM den gör det? skillnaden nu är att jag vet att livet kan vara så fint och underbart som det är nu och om jag tog mig upp den här gången så går det nästa gång också...

En dag i taget ..