Människor i min omgivning vill oftast väl eller jag vet att de vill det men ibland blir det bara så fel. Jag är nog extra känslig just nu och tar åt mig allting som kritik, allting blir krav och belastningen blir för stor. Människor verkar ha så enkla förklaringen och briljanta ideér om hur jag ska bli frisk, men om det nu vore sådär enkelt känns det som om jag själv skulle kommit på det för si så där 15 år sedan. Det är inte enkelt, och det löser sig inte genom att kuta 10 km om dagen, visst det kanske inte gör det värre men första steget är ju att ta foten utanför dörren och gå 10 meter. 10 meter utomhus är för mig vissa dagar otroligt jobbigt.
Det var jätte jobbigt igår att åka tillbaka hit men samtidigt var det oerhört skönt, jag saknar barnen så det gör ont men jag orkar inte med människor som ska kommentera. Kan inte sova på nätterna och det bidrar ju till att jag mår ännu sämre på dagtid, idag har varit en otroligt jobbig dag. Ångesten kryper i mig och jag vill bara försvinna, gå upp i rök kanske. Idag sa en annan patient, du ser inte så glad ut, eh? va?!? säger man det till någon som är inlagd på ett sånt här ställe? Nej jag är inte glad, borde jag vara det?
Ska sova nu, ska tvinga mig själv ut imorgon, måste få frisk luft och lite paus från tjatkärringarna här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar