ja de där vingarna som jag tydligen har är dags att verkligen prova nu, jag tror jag är beredd och även om jag skulle krascha får jag försöka igen. Läkarsamtal om en stund, är nervös som vanligt men vad är jag egentligen nervös över? han kan inte säga så mycket som jag inte redan är beredd på. Läkaren ska titta på mina fina utslag på armen och inspektera mitt öra eftersom jag är sen en vecka tillbaka halvdöv. Känns lite vemodigt att åka härifrån men kan jag ju inte stanna här hela livet och jag vill ju hem till min familj. Det är dags att delta i livet nu , inte undvika det och gömma mig. Vad är jag så rädd för egentligen , jag har ju allt stöd jag kan få hemma och den trygghet jag behöver finns ju inom hemmets fyra väggar.
När jag kommer hem måste jag påbörja någon slags plan över hur jag ska ta mig tillbaka till livet. Små delmål som känns realistiska, men jag vet ju att när jag får mina besattheter går det över styr och oftast slutar de med krasch, varför kan jag aldrig göra något i lagon dos? allt eller inget, svart eller vitt, inga gråzoner. Att jag aldrig lär mig av misstagen, hur gärna jag än tror att jag är frisk just denna gången är det ju inte så men jag kan verkligen inte få in det i min hjärna just då. Jag vill känna mig nöjd med det jag har, inte ständigt söka efter nya saker som kan verka lockande. Varför lär jag mig aldrig att ta det lugnt?
Min historia är inte särskilt upplyftande men hur framtiden blir kan ingen veta. Jag kan inte påverka dåtiden eller framtiden men jag kan påverka nutiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar