Att ställa om sig..

Ja det var svårare än jag trott att komma hem till det vanliga livet igen. Livet på avdelningen skiljer sig från att vara hemma en hel del och den omställningen blev svår igår. Jag blev ledsen och kände att det blev så tomt och meningslöst, ingenting kändes ju så bra som jag tänkt mig. På sjukhuset hade jag alltid någon att prata med om jag ville, fanns folk att äta mat med och det satt alltid någon vid tv:n. Hemma är jag ensam på dagarna, ensam och orkeslös och det känns skrämmande. Jag vaknar på morgonen, vid sju går barnen till dagis sen är det tomt på agendan, tomt tomt tomt. Tårarna bara forsade hela kvällen utan att något egentligen hänt, det kändes bara tomt och det gjorde riktigt ont.

Igår kom läkaren fram till att jag var tvungen att avbryta en medicinering, eftersom jag är allergisk mot medicinen. Mina utslag var alltså en allergisk reaktion. Kändes skrämmande eftersom det är en medicin som ändå hjälpt mig att bli stabilare, men ska försöka få min vanliga mottagning att ersätta den med något. Han skrev även ut den medicin jag fick som lugnande, som jag ska ta varje dag och då inte får köra bil . Tänkte först strunta i att ta den helt, men beslutade mig igår för att äta den någon vecka till att börja med i allafall, hellre utan bil än att må jätte dåligt.

Vad ska jag fylla mina dagar med så de blir meningsfulla?