Jag vet varken upp eller ner..

Upp och ner, ner och upp ja de är ungefär så det känns i kroppen just nu. Jag känner mig deprimerad och apatisk samtidigt som jag drömmer om att åka på semester, jag vill ligga i ett mörkt rum och sova mig genom livet samtidigt som jag vill banta och bli smal. Vilken känsla är den verkliga? eller är någon av de verkliga? kanske, kanske inte och kanske kommer jag aldrig få veta och kanske är det heller inte så viktigt att veta i nuläget. Imorgon ska jag skrivas ut är det meningen , jag längtar hem men är livrrädd för att åka hem. Jag längtar efter barnen men dör av skräck av tanken på att jag ska vara hemma varje dag själv. Jag vill allting men samtidigt ingenting, hjälp jag känner mig så hjälplös och förvirrad.

Men stanna här ? kommer det någonsin kännas lugnt att åka hem eller kommer denna panik komma även om jag skulle skrivas ut om en vecka eller kanske två. Jag är rädd för ansvaret över mitt eget liv, jag känner mig inte kapabel till att vara vuxen och vara den mamma mina barn förtjänar. Jag vill ta ansvar, jag vill vara en drivande energisk mamma men när det väl kommer till kritan får jag panik och gömmer mig. 

Jag är sårbar och blir lätt knäckt för minsta lilla. En sur min eller ett trött tonfall får mig att bryta ihop och känna att världen går under. Jag blir ledsen av att känna mig stressad och pressad, människor vill hjälpa men de får mig istället att känna mig så otroligt misslyckad, jag vill finna viljan att ta hand om hus och hem men hur finner man den viljan när man endast vill fly eller sova?