Dagen efter..

Idag är jag totalt utmattad, släpade mig ur sängen vid 11.00 trots att jag inte alls hade lust att ens öppna ögonen. Jag känner mig fortfarande frustrerad över livet och vad det erbjuder mig för tillfället, kan man reklamera det kanske? Vad hade jag egentligen gjort om jag inte fått en så förstående och underbar man? utan honom vore ingenting möjligt, utan honom skulle jag sjunka ännu djupare varje gång. Idag kommer jag inte orka göra någonting jag "måste", ska bara försöka ta mig igenom dagen på bästa möjliga sätt.

Veckan som kommer jag försöka att försöka återhämta mig, försöka hitta saker jag kan få en gnutta energi av och fortsätta min jakt efter något slags lugn. Det vore väl inte va så fruktansvärt svårt att finna saker man mår bra av?

Mina gäster igår verkade förstående men ändå känns det otroligt jobbigt att det blev som det blev. Jag vet ju så väl att det kan vara svårt att se mig som en person som inte ens fixar att ta emot mina gäster. Jag kan ofta sätta upp en fasad bakom moderiktiga kläder, smink och stylade frisyrer men bakom den fasaden kämpar jag tills jag stupar, och dessa störtdykiningar kommer allt oftare och allt intensivare. Jag klarar mindre och mindre stress, förväntingar och ansvar det är som min hjärna inte klarar av när någon "granskar" mig eller när någon kommer alltför nära.

Det är svårt att lära känna mig, det är jag medveten om. Jag känner mig så otrygg och sårbar med nya människor även om jag innerst inne vill vara social, men hur gör man ? hur är man sådär trygg i sociala situationer? Jag är värdelös på att hålla kontakter med folk, det är jag medveten om men mycket handlar om att jag vissa dagar verkligen inte orkar möta en människa men också att jag är jätte rädd för att människor ska döma och ta avstånd.

Nu kommer snart sommaren, och då ska man grilla, bada, sola och åka på semester, helst av allt ska man vara glad också. Jag får panik av dessa "måsten", för det som känns som nöjen för andra känns som krav för mig. Vissa dagar vill jag verkligen inte sola eller bada, inte heller grilla eller vara glad och det är svårt för min omgivning att förstå. Såklart jag egentligen VILL vilja göra allt det där, för det verkar så roligt och givande för alla andra, men hur tar man bort känslan av kravet att man SKA göra dessa saker? Jag vill finna lycka i att grilla korv med barnen eller att gå en tur i skogen och plocka blåbär, i dagens läge tvingar jag mig ut och efteråt är jag mentalt vrak. Men jag vill träna mig att göra dessa saker för innerst inne vill jag ju för jag vet att det är mina mentala spärrar som spökar, jag vill riva dem och njuta av sommaren precis som ni. Jag vill bjuda hem vänner, lära känna mer människor, sola och bada men det tar lite tid, hoppas bara ev "nya" vänskaper vågar och orkar ge mig den tiden.

Jag tar ett steg i taget även om jag ibland vill hoppa 20 steg framåt..