Jag vet inte vart min gräns går, jag går ständigt över "min gräns" och dyker rakt ner i avgrunden. Gjorde en shoppingrunda på förmiddagen och jag kände att det var skönt att komma iväg lite, några timmar förflöt i affärer och lite grejjer blev inköpta. Väl hemma började vi förbereda för besök av några vänner, vi skulle grilla och ha trevligt. Redan när vi steg ur bilen här hemma kände jag att jag var på väg att krascha, men jag ville inte acceptera det utan bet ihop och körde på ändå. Men jag vet ju att det går inte att göra så, kraschen kommer ändå. Mitt i allt stök, som en blixt från klar himmel började tårarna forsa och paniken växte. Försökte verkligen andas och tänka att jag bara är trött men ångesten blev för stor så det enda jag kunde göra var att gå och lägga mig. Fick sån ångest att jag inte orkade ta emot gästerna ( de var redan på väg när jag bröt ihop) men P styrde upp allt och fixade så de kunde genomföra grillningen utan mig. Varför lär jag mig aldrig?, varför ser jag inte mina gränser? är så fruktansvärt trött på att inte orka det jag vill orka.
Somnade till någon timme eller två men samlade ihop mig lite och kunde i allafall delta den sista timmen med gästerna. Jag fick som uppgift igår att komma på saker som GER mig energi, men ingenting ger ju energi i nuläget. Även det jag tycker om att göra tar så mycket energi att jag dyker, spelar ingen roll om det är att städa eller att träffa vänner , allting tar energi av mig.
Det är så svårt att erkänna sina begränsningar, jag vill så gärna men viljan vinner inte över orken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar