skrämmande men underbart

För snart 12 år sedan blev jag mamma för första gången, det var både skrämmande och helt underbart men först och främst fick det mig att komma ur min lilla egobubbla som jag levde i då. Jag hade en graviditet fylld av ångest och rädsla, jag undrade många gånger vad jag gett mig in på. Pappan till mitt barn var egentligen en främling för mig, vi hade känt varandra 1 månad när jag fick reda på att jag var gravid så det kom som en chock för oss båda. Jag bestämde mig trots omständigheterna att behålla barnet och sa till pappan att jag inte förväntade mig att han skulle ställa upp men att jag tänkte behålla barnet ändå, men till min förvåning ville han ändå stanna vid min sida och ta ansvar för barnet. Så fort mina läkare fick reda på att jag var gravid gav de mig starka order om att avsluta medicineringen och detta skulle ske på en vecka då det inte fanns forskning då kring hur mina tabletter skulle påverka barnet så jag gjorde som de beordrade mig om och tänkte inte så mycket kring det. Några dagar efter att jag avslutat medicineringen började jag må så fruktansvärt dåligt, jag svettades, mådde illa och skakade så tillslut åkte jag in till akutpsyk där de konstaterade att jag hade abstinensbesvär pga min medicin och de la in mig på en avdelning där tunga missbrukare vårdades. Första dygnet kunde jag inte stå på fötterna, fick hålla mig i saker och gå utmed väggar för att ta mig någonstans. Det gav sig efter några dagar men det var riktigt skrämmande då jag såg patienter där som var riktigt dåliga. Detta var bara början på en graviditet som var fruktansvärd, jag låg mest i sängen och grät i 9 månader.

Jag tog många beslut dagen då jag blev gravid, jag la av med alkohol, tabletter och sa till mig själv att mitt barn aldrig skulle så skämmas pga min självdestruktivitet så jag slutade skära mig själv ( slutade även röka efter några månader). Jag hade i princip aldrig hållt i ett barn innan, jag hade ingen aning om hur ett barn skulle skötas om då jag knappt kunnat ta hand om mig själv.

Dagen då jag fick barnet i mina armar tänkte jag att nu ska det bara bli lättare, då visste jag inte att sonens liv skulle vara en enda lång kamp för oss alla, inte minst han själv. Redan som 5 veckors bebis blev han jätte sjuk och fick akut opereras i magen, därefter följde dålig viktuppgång, utredningar, försenad utveckling osv. Jag var ledsen och förvirrad, fick kommentarer som " vad är de för fel på ditt barn egentligen" av människor jag inte kände, vad hade de för rätt att döma?

Att få ett funktionshindrat barn är en utmaning men även en gåva, man får kämpa så otroligt och ibland sprutar tårarna av frustration men glädjen är obeskrivlig när man ser hur ens barn lyckas med saker som varit svåra. Saker som andra människor inte tänker på¨eftersom de är så självklara är saker som vi fått kämpa förr  länge. Vi har varit extremt beroende av fasta rutiner för att klara av dagarna och det har varit en sak många har svårt att förstå, ja men ett undantag menar de.. men nej det går inte för då kanske resten av veckan förstörs.

Jag har dagaar då jag är trött på läkarbesök, hab-besök, läxor osv MEN vilken mamma är inte trött ibland? Det som gör mig mest trött är att samhället kräver att vi som föräldrar ska kämpa så att vi nästan går sönder själva för att våra barn ska få bästa möjliga tillvaro men såklart kämpar vi vidare för det handlar ju trots allt om de vi älskar allra mest <3