en helt vanlig onsdag

mina händer skakar och det känns som om min kropp ska ge vika vilka sekund som helst men ändå tar jag tunga steg i regnet, det är onsdag, ja en helt vanlig onsdag och jag är ute med hunden. Musiken dånar i mina hörlurar samtidigt som tårarna börjar rinna allt mer för varje steg jag tar, jag sa väl att det är en helt vanlig onsdag? Jag ser människor som håller på att gräva och dona i deras trädgårdar och undrar hur de orkar?  vart får de kraften ifrån? besitter alla andra en kraft som jag aldrig fick? Min vardag är inte fylld av blommor och gräsmattor, min vardag är att överleva och det gör jag genom att sova, äta och gå ut med hunden, sorgligt va? Jag är 34 år men känner mig som 78, jag känner mig inte levande utan jag känner mig helt paralyserad och fångad i min egen kropp. Jag är rädd, kanske har jag aldrig varit mer rädd än vad jag är nu? jag är livrädd för att ingen ska kunna hjälpa mig ur detta ekorrhjul!!  Men vad vill du då frågar vissa människor? vill, tja jag vill må så pass bra att jag orkar klippa gräset och jag skulle väldigt gärna vilja känna någon slags lust till något.. nu är det bara tomt, mörkt och tomt. Jag har kämpat länge nu med min sjukdom, kanske alldeles för länge för ibland undrar jag hur länge man egentligen står ut? vad är möjligt för en människa att stå ut??

Hunden och jag är äntligen runt vår standardtur som inte är så lång som hon egentligen skulle behöva men ändå så pass lång att hon blir rastad, jag känner mig helt mörbultad när jag sätter mig ner i soffan och slår på tvn.. bara att vänta på nästa runda vi måste ut, tills dess försöker jag bara stå ut .