Duger jag?

Vissa människor minns man mer än andra, ibland är det goda minnen men där är e också minnen som fortfarande gör ont när jag tänker på dem. Genom hela grundskolan fick jag höra hur värdelös, ful och korkad jag var!! det gjorde ont varenda gång även om jag inte alltid visade det, en del av orden ekar ännu i mitt huvud då och då. Barn är elaka, ibland alltför elaka men de förstår det inte själva utan det är ett sätt för dem att hävda sig . Jag är 33 år, jag slutade nian för många år sen men ändå finns deras ansikten där, jag hade velat tala om hur illa ni gjorde mig men jag är glad slipper!!.
I skolan kände jag mig aldrig som "en av dem", hur jag än försökte kände jag mig alltid utanför även om jag inte var det sen har det fortsatt.. utanförskapskänslan. Det spelar ingen roll var jag är eller hur jag gör för jag känner mig alltid utanför. Alla andra känns så "normala" och jag känner mig alltid så fel.
Jag försöker bli en av "er" men har insett att jag alltid kommer vara jag, duger det?