Börjar inse mina begränsningar..:(

Har varit en vecka i Tyskland eftersom min man var tvungen att åka dit i sin tjänst och ensam hemma klarar jag inte av 3 barn och hund så jag och de2 minsta barnen fick packa våra väskor och hänga på. Makens jobb är verkligen förstående för vår situation och de vill gärna att min man ska delta i sådana här saker så resa och boende betalades av dem. 3 dagar skulle jag ha hand om barnen på dagtid, och det kändes helt okej. Dag 1 gick jätte bra och barnen var verkligen underbart snälla och lyssnade på mig, dag 2 började okej men sen skar det sig och jag fick jordens ångest anfall, lyckades hålla ihop mig själv tills jag kom innanför dörrarna till lägenheten då började hela kroppen skaka, tårarna forsade och jag började må illa och frysa.Jag sjönk ihop på soffan och blev sittandes där, som tur var skedde det inte när jag var ensam med barnen för detta gjorde mig rädd och det som utlöste det hela var att jag blev så otroligt stressad av alla ljud, all rörelse, alla beslut som skulle tas ang vad som skulle handlas, hålla koll på barnen osv, dag 3 sov jag, eller ja jag avr halvvaken så barnen kunde prata med mig men jag orkade ingenting i princip, kroppen bar mig inte. Maken kunde delta i det han var tungen till men inte mer pga min status, återigen känner jag mig så otroligt hjälplös!!! jag vill så gärna orka, men kroppen säger stopp och när hjärnan vägrar lyssna på den får kroppen dessa anfall så jag inte kan stå på benen. Orättvist!!! jag älskar att vara med barnen men min ork finns inte :hemresan var jobbig, kroppen var slut och tårarna rann för minsta lilla, mitt på köpenhamns central började jag storgråta för att , ja bra fråga varför grät jag? Detta visar återigen hur stark min vilja är med psyket sätter hinder ivägen, jag kan inte blunda längre även om jag är förbannad på livet från och till..