Till er som undrar..

Jag vet att det finns många därute som jag stött på under livets gång som inte förstått sig på mig, jag vet att det finns många som påstått att jag överdrivit och hittat på stora delar av min problematik, jag är så medveten om att det finns många därute som tycker att jag är svår att nå... till er skriver jag detta inlägget.

Allting började när jag var en liten flicka, ni som mötte mig redan då såg även ni att jag var skör, jag var en drömmande och annorlunda flicka och vissa utav er visste exakt hur ni skulle göra för att putta omkull mig gång på gång. Jag hade egentligen vänner under de tidiga skolåren men jag minns att jag redan då kände mig utanför på något konstigt sätt, jag kände mig inte som en av dem utan jag var bara i bakgrunden och kände mig annorlunda. Jag minns att jag gick till skolan första dagen med förhoppningar, drömmar och lycka men för varje dag som gick blev mina steg tyngre och tyngre och tillslut suddades förhoppningarna ut och de byttes ut mot vrede, rädsla och hat. någon förstörde den lilla flickans förhoppningar om livet, en vuxen som fanns i skolans värld tog ifrån mig min stolthet , han fick mig att känna mig så värdelös och bortgjord! Tänk om du fått veta hur illa du gjorde mig, men du kommer aldrig få veta för nu är du död...

Barn kan vara elaka, så fruktansvärt elaka utan att ens förstå att de är elaka. Dagen vi slutade 9:an var en befrielse, det var ett steg bort från det tvång som fanns att delta i skolan för från den dagen vi slutade 9:an har alltid ett val funnits, jag har kunnat välja min väg i livet mer än innan. Jag försökte ju bara vara mig själv men ni tyckte inte jag dög? vad gjorde jag för fel? Åren som jag varje dag fick höra hur ful jag var, åren som jag alltid blev mött av blickar fyllda med avsmak, ja de åren lever fortfarande inom mig och jag börjar tro att de är en del av det problem jag har med att lita på att jag duger precis som den jag är. Vem gav er rätten att förstöra mitt liv? Barn är barn, javisst men barn ska inte tillåtas döda ett annat barns hopp om livet... för det var det ni gjorde, ni tog ifrån mig hoppet och glädjen, ni tog ifrån mig så mycket som jag aldrig kan få åter.

Ja nu är vi vuxna , 32 år har gått av mitt liv men ibland känns det som om jag är 12 igen. Kvinnor skrämmer mig än och jag är livrädd för att bli bedömd, utskrattad och utfryst. Ja jag är 32 år men jag har fortfarande samma rädslor som jag hade under de jobbiga åren i skolan, ingen hjälpte mig att bli hel igen utan jag fick läka på egen hand och jag har insett på senare år att jag aldrig läkte, jag försökte bara glömma.

Åren mellan 20 och 30 är lite som en dimma, dels så hällde jag i mig en hel del alkohol och dels gick min tid åt till att försöka passa in i en värld som skrämde mig. Hur jag än gjorde så gjorde jag fel, jag valde fel människor att älska, jag valde fel vägar att ta mig fram på i livet och gång på gång fick jag höra hur fel jag gjorde. Jag försökte lyssna till mig själv vad jag ville med livet, men jag var förvirrad och istället för att stanna upp och söka efter vad jag ville körde jag på i ett spår som jag trodde att andra förväntade sig av mig.. jag körde på om och om igen, tillslut tog det stopp och jag stupade. Gång på gång åkte jag in på sluten avd på sjukhuset och så har det fortsatt. Tänk om läkarna gett mig lite tid, tänk om de tagit reda på vad som faktiskt var fel istället för att ge mig falskt hopp om att bli frisk.

Idag vet jag, jag blir inte frisk och jag blir inte fri från min funktionsnedsättning.. jag är inte besviken på att jag är sjuk men jag är besviken på att ingen gav mig chansen att få reda på det tidigare, kanske hade det kunnat se annorlunda ut, kanske hade jag sluppit mycket frustration och sorg, det är inget vi vet men kanske.

Jag vill släppa det som varit och se framåt, jag vill fånga livet för jag älskar livet med min familj, jag älskar att jag fått uppleva det underbara att ha en man som älskar mig och att ha 3 fina barn som jag älskar mer än allt annat.. Jag vill vara jag! men hur gör man?