¨jag hör vad du säger men jag förstår inte

ju längre jag lever tätt intill den jag älskar desto fler situationer dyker upp som förvirrar mig och som gör mig ledsen och frustrerad. Ju mer jag ser av min sons problematik desto mer ser jag mig själv i honom och hans beteenden, det förvirrar mig oerhört och väcker en del frågor. Min man utbrister ofta " du tänker precis som din son" och ja det gör jag, jag förstår hur han resonerar och jag förstår varför han har svårt att fungera i en grupp. Jag deltog i gruppen när jag var yngre men jag kände mig aldrig som en av dem, jag sa ingenting och jag teg om min ångest men ångesten höll på att äta upp mig inifrån, Filip har samma ångest men skillnaden är att han inte klarar av att tiga om den och jag önskar att någon sett mig också när jag var i hans ålder. Jag blir provocerad av skolan när de försöker tysta ner och när de säger att de vill avvakta vill jag skrika rakt ut, han ska inte behöva växa upp som mig, han ska inte behöva känna sig så fel som jag alltid gjort. Jag har fått höra i hela mitt liv att jag varit fel, jag var inte som man borde vara och om jag bara kunde skärpa till mig så skulle det  inte vara några problem. Jag kunde inte skärpa mig, jag var bara ett barn!!! jag var ett litet barn som var livrädd för omvärlden, jag var en flicka vars högsta önskan var att slippa höra " tänk om hon bara kunde skärpa till sig, man får ju skämmas". De orden lever i mig ännu, jag vet mamma och pappa att ni inte menade något illa för ni visste ju inte heller att något var fel men orden ringer i mina öron om och om igen, bara hon skärper sig. Det är inte förrän nu när jag är över 30 som jag börjar tro att jag faktiskt kan saker och jag kan ta beslut själv, andra måste inte godkänna det jag gör. Jag vet att min man ibland blir frustrerad när han säger en sak men jag tolkar det på mitt eget vis och allting blir helt fel. Vi diskuterade idag hur andra människor väljer att spendera sin semester på olika håll, att de inte alltid väljer att resa tillsammans och maken säger då att han inte tycker det är en jätte konstig tanke, min reaktion blir att jag nästan börjar gråta, panik panik för jag tolkar det som om att han inte bryr sig om om jag är med under vår semester eller ej, kände mig bortvald och fick känslan av att han minsann har det bättre utan mig! alltså min man står sen som ett frågetecken för det var ju verkligen inte vad han menade.

Jag blir ledsen och trött av alla mina feltolkade tankar, jag blir helt utmattad av att hela tiden försöka förstå vad andra menar, önskar jag såg världen ur andra ögon..