32 år har jag hunnit bli och de flesta anser nog att jag bör kunna kalla mig vuxen, med 3 barn och egen villa på landet borde man räkna sig till den vuxna skaran här i världen. Samtidigt som det känns som om jag levt väldigt länge och gått igenom både det ena och det andra så känner jag mig ofta så liten och vilsen. Jag har haft anställningar och jag har faktiskt en yrkestitel jag kan titelera mig med men jag vet knappt vad det innebär att ha ett jobb. Jag har endast sommarjobbat, ja jag är 32 år och har ALDRIG haft en vanlig anställning bara ett kort timvik.När okända människor frågar mig om min yrkesbakgrund skäms jag en aning och jag har ingen som helst koll på när människor börjar diskutera a-kassor, fackförbund eller löneförhandlingar för jag har aldrig varit i den sitsen och kanske kommer jag heller aldrig att hamna där?
En del människor känns som så "vuxna", ja jag vet det låter konstigt att jag säger så när jag själv bör anses vuxen men ärligt talat många gånger känner jag mig som en liten rädd unge. Känns som om jag fastnat någonstans på vägen och kanske var det så att mina föräldrar aldrig lät mig bli vuxen när jag behövde det? det är så svårt att säga såhär i efterhand men jag har läst någonstans i min journal att jag inte är "individualiserad" och jag kan nog inte annat än att hålla med där. På ett annat ställe när jag var i 25 års åldern hade läkaren beskrivit det som att jag betedde mig som betydligt yngre än mina 25 år, jag antar att han syftar på den osäkerhet jag alltid burit med mig.
Jag fick visa leg på systemet för ett tag sedan, lite roligt var det faktiskt för det är ju bara 12 år sen jag fick börja handla där. Min make påstår att jag i min mognad inte är äldre än 13, så det kanske är min lott här i livet, att vara fjortis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar