Jag är en jävla unge jag vet det

ja så sa sonen häromdagen då han "råkade" putta till sin lillebror, vem har sagt det åt honom är min tanke då, får han höra av någon att han är en jävla unge? Imorse vägra han gå till skolan först, det var inte förräns min man sa nehe då går jag så får du komma när du vill, ja då blir det fart men jag är ledsen över att vi ska behöva dra med honom till skolan, han har alltid sagt att skolan är bra men nu är det inte bra längre. Idag var en extra jobbig dag så det var Luciarepetitioner på schemat och det väcker ångest i honom. Han klarar inte av att delta när han känner sig osäker och då blir han arg och ledsen och förstör för hela klassen, men samtidigt vet han att han förstör och då blir han ledsen över det och så går det runt runt. Jag önskar att han förstod hur mycket jag känner igen mig av det han upplever, jag hade sådan ångest och var ledsen och förtvivlad inför Lucia, gympan, friluftsdagar, lekdagar ja allting som jag inte kunde förutse vad som skulle hända. Jag har mailat en skola i Hallsberg för barn med autismspektrum så vi får se var det leder, just nu är allting jobbigt för både sonen och mig som förälder, jag kan inte peppa honom och säga att det går bra för jag vet ju exakt hur känslan känns och det spelar ingen roll hur många gånger någon säger att det blir bra...