Att känna ingenting..

Sista veckan har jag haft känslan i kroppen att jag inte äger några känslor längre, jag känner mig bara tom och likgiltig. Jag har ingen lust att göra saker men heller ingen stark ovilja, helt enkelt så bryr jag mig inte så mycket om något. Det jag ändå kommit fram till sista tiden är att jag inte trivs med hur mina relationer fungerar idag, jag känner att det är dags att ta vissa beslut och det känns riktigt skönt. Jag kan inte riktigt få in i min lilla hjärna varför vissa människor inte kan acceptera min situation och det verkar omöjligt för dem att förstå de vägar jag väljer att ta. Alla är vi olika, men snälla låt mig också få välja den väg som passar mig. Jag tänker inte kväva mig själv längre och de behov jag har, jag tänker inte låta någon ta över mitt liv och mina beslut, jag tänker helt enkelt försöka ta komandot över mitt eget liv. Kanske kan min nya syn på livet "skrämma" vissa människor och kanske kan det vara svårt för utomstående att förstå mina val men jag gör bara det jag själv anser vara bäst för mig och min familj vare sig det passar andra eller ej. Låter kanske hemskt och elakt, men det är inte så jag menar men jag orkar inte längre att leva mitt liv genom andras måttståckar, jag vill anpassa mitt liv efter mig och inte någon annan.

Jag har alltid känt mig så beroende av vad andra tycker och tänker men det känns som om jag är på väg ur den fällan äntligen även om jag såklart bryr mig om andras åsikter fortfarande. Sista tiden när jag varit sjuk har jag återigen påmints om att vänner är de som står kvar trots att det skrämmer och vänner är de som fångar en när man faller. Jag har vänner, vissa sen många år tillbaka och andra som är nyblivna vänner och det betyder oerhört mycket. Vissa vänner kan förstå mig, för de vet hur det känns när livet blir svart, andra vänner har svårt att förstå men accepterar ändå mig för den jag är. Jag har återigen också insett att en vänskap kan se ut på så många olika sätt, en vän är någon som bryr sig och någon som man kan lita på sen om vännen är man eller kvinna, eller 20 eller 80 år spelar ingen som helst roll. Jag har vänner som är 10 år men också vänner som är 65, det verkar som om det är svårt att förstå för en del människor att en vän inte behöver vara på ett sätt, varför är det så tabu belagt att få en vän som inte passar in i "mallen"? vem bestänmer hur en vän ska vara? Men jag antar att denna mall är något som tillhör den äldre generationen för det verkar vara svårast för dem att förstå att jag kan umgås med någon som är 17 men också lika gärna med någon som är 57. Så om just DU räknar dig till en av mina vänner, kom ihåg att jag tycker om att vara med just DIG, för att du är du oavsett om du är 15 eller 64.