Sakta men säkert åt rätt håll.....

Det känns som om jag börjar ta steg framåt i rätt riktining, känts så många gånger förr i och för sig men denna gång ska jag gå små steg ska inte rusa fram. Jag ska ta  den hjälpen jag erbjuds och faktiskt är det många som bryr sig om mitt mående. Kanske har jag hittat rätt medicin nu? känner mig inte lika svajjig och på något sätt lite lugnare. Ska lära mig hantera min ångest utan lugnande tabletter utan jag ska klara mig på min dagliga medicinering och istället försöka möta ångesten och ta mig igenom den. Läkaren hade en baktanke när han tog bort sömn och lugnande tabletter, han är rädd att jag ska skapa samma beroende med dem som jag hade med alkohol. Och egentligen, dessa tabletter är en tillfällig flykt från någonting som kommer återkomma hela tiden och kan jag hitta en strategi att fixa det utan tabletter är jag mer än glad.

Läkarbesöket igår gick bra och jag kände faktiskt att de lyssnade på mig, det kändes som om läkaren faktiskt ändå bara är ute efter mitt bästa och egentligen vore det väl konstigt om en läkare inte ville det. Jag hoppas det ska dröja länge innan jag behöver återvända hit till avdelningen. Kanske behöver jag inte det i framtiden men för att vara realistisk måste jag nog ändå ha det i åtanke att det kan hända.

För första gången på länge känner jag hopp och en vilja att kämpa mig vidare, tänker inte ge undan för sjukdomen hur envis den än är..