Snart är det dags att släppa taget om tryggheten, det är på något sätt det enklaste, att stanna kvar i ångesten det är ju det enda jag känner till. Jag vill våga släppa taget och ta steget ut i verkligheten men jag är ärligt talat så oerhört rädd. Det kommer krävad otroligt mycket arbete för att nå ett liv som fungerar bättre än vad det gör idag, kommer säkert ramla efter vägen men då gäller det att resa sig upp igen. Jag vill ju inte må såhär , jag vill inte vara begränsad och fångad, men att ta sig loss kräver en enorm styrka. Hur ska jag finna den?
Ibland blir jag så ledsen att tårarna börjar rinna, varför kunde inte jag få nå dit jag en gång drömde om att nå? jag kämpade in i det sista med min dröm om att bli socionom eller gång på gång föll jag och nu har jag insett att det var en önskedröm och ingenting realistiskt. Jag har velat ge upp, jag är rädd för att bege mig ut i verkligheten för att finna nya drömmar för hur vet jag om de drömmarna är möjliga att nå? det enda som går att göra för att få svar på den frågan är såklart att göra ett försök men rädslan hindrar mig. Jag är rädd att bli bedömd, att göra fel och att ännu en gång känna mig misslyckad och ivägen. Alla kämpar på med sina liv och gör framsteg men det känns som om jag stampar på samma ställe, år ut och år in.
Det är inte lätt att hjälpa någon som inte är beredd att ta emot hjälpen så jag kan förstå att psykvården blir frustrerade och uppgivna när de gång på gång försöker sätta mig på rätt spår. Jag vill inte vara någon trotsig barnunge som ska göra på mitt eget sätt, jag vill ha hjälp men jag vet inte hur man gör när man ska ta emot hjälpen. Jag vill få någon som kan riva murarna, för de är väl uppbyggda och står stabilt runt mig så det är ingen lätt sak att ta sig innanför dem.
Jag måste helt enkelt ge upp kampen mot livet, jag måste ge livet en chans att kunna visa sig från dess bästa sida men jag frågar mig gång på gång, hur gör man?
Min största fiende är inte livet eller min sjukdom, min största fiende är jag själv..
Näe, Linda!
SvaraRaderaDet är inte DU som är din fiende, det är sjukdomen! DU är inte sjukdomen, DU är DU! DU är möjligheten, DU är resursen! Sjukdomen hänger sig på dig som en envis parasit. Klandra inte dig själv! Klandra sjukdomen!
pADDan
Det är du som river dina murar när du bestämt dig. Det andra ger är bara hjälpmedel
SvaraRadera