Jag väntar och väntar, men vad väntar jag egentligen på?

Jag tog sömntabletter och lugnande vid 01.00 inatt så idag är jag totalt utslagen, blev vid medvetande runt 13.00 idag. Dagen igår slutade i katastrof och det kändes som om världen rasade samman. Jag kände mig förnedrad och det kändes som om min omgivning mest ser mig som en belastning. Jag har i allafall satt upp mål för framtiden och jag ska banne mig visa mig själv och min omgivning att jag faktiskt klarar av något, jag är inte bara ett stort misslyckande som det känns just nu. Just nu känns det som om jag vaknar, dagen går och det känns som om jag bara väntar på något, barnen kommer hem , sen är de kväll och så ska man sova, sen börjar det om.. om och om igen. Vad är meningen med det? jag vill fylla mina dagar med något inte bara vänta på att något ska hända, totalt meningslöst. Jag vet ju att ett arbete eller något inte är aktuellt eftersom det kör slut på mig direkt och risken är då stor att jag kör in i väggen igen, men NÅGOT vill jag göra och inte bara känna mig glömd. Barnen pratar om dagis och vad som händer där, maken om jobbet, sonen om skolan men JAG då? vad har jag att berätta? ingenting alls, dagens händelse är ibland att jag hämtat posten. Ska det vara ett liv ? att hämta posten och sen bara vänta.. vänta på vadå? kanske vänta på att fortsätta vänta på något..