Han får mig att gråta..

Ja min samtalskontakt på psyk lyckas nästan varje gång jag är där att få mig att gråta. Jag vet inte hur han lyckas, är det något med hans röst eller är det helt enkelt så att han träffar mitt i prick gällande mina känslor. Jag tror på det senare, han säger saker som får det att svämma över och han upplyser mig om saker jag helst velat glömma. Efter 1,5 år har han börjat närma sig kärnan av mitt problem, att jag helt enkelt skäms för att vara jag och att jag gör allt i min makt för att dölja vem jag är. Jag skäms så otroligt mycket över att inte kunna ta hand om mig själv och ännu mer över att människor inte tycks lita på mig. Jag vill vara en person som verkar stark och som klara livets hårda sidor, men istället är jag någon människor ser som svag. Det är inga stilla tårar som rinner lätt utför kinderna heller, det är krokodiltårar som forsar. Jag blir så otroligt ledsen under våra möten men efteråt känner jag en lättnad, det är skönt att få insikter om saker som jag så länge dolt. Jag har helt enkelt avverkat många av hans näsdukar, köpte mig ett eget paket näsdukar för att vara beredd . Kan låta som om det är hemska möten men tvärtom, de är otroligt givande. Jag trodde aldrig att jag efter 1,5 år  skulle vara tillbaka på ruta 1 i behandlingen, jag trodde jag hoppat 10 steg framåt men så plötsligt insåg jag att jag aldrig börjat ta de rätta stegen, utan tog de steg som förväntades av mig ( jag körde på för att andra skulle vara nöjda men själv var jag inte alls redo). Jag hoppas snart att jag kan torka mina tårar och sluta skämmas.. jag vill inte skämmas för att vara mig själv..