Jag vet inte, nej jag vet ingenting...

Dagar som denna förmår jag mig inte att göra de enklaste valen, röd eller blå mjölk, ska jag duscha eller ska jag inte, vilken väg ska jag välja på promenaden. Istället för att välja blir jag apatisk, jag orkar inte lägga energi på de där små valen för just i den stunden känns det som om de är gigantiska och livsavgörande. Min mamma var här idag, vad hon än frågade blev mitt svar " jag vet inte", hon fick tillslut välja åt mig. Jag samlade ihop mig så pass mycket att jag promenerade fram och tillbaka till affären , frisk luft är bra men jag fick verkligen tvinga mig för att gå utanför dörren.

Jag tror min ena medicin börjar avta i effekt och jag antar att det behövs en doshöjning, jag börjar återgå till zombiestadiet som jag befann mig i innan medicinen sattes in. Hjärnan vill inte vakna, jag vill bara sova och jag kan inte samla ihop mig och fokusera på något. Tänk att man ska behöva äta medicin för att orka vara vaken, men jag börjar acceptera att läget faktiskt är så och egentligen vad gör det?

Jag har varit sjukskriven nu sen i november, alltså snart 5 månader. Det låter som en lång tid och det är det väl egentligen också men ändå, jag mår ju inte bättre för det. Jag har under dessa 5 månader ändå fått en del insikter och det kanske kan vara början på något bra, jag har fått insikten att jag måste ta små steg framåt, jag har kommit på att jag måste börja se situationen som den faktiskt är och jag har kommit fram till att jorden inte går under om det nu faktiskt är så att jag aldrig återfår någon slags arbetsförmåga.

Trött som bara den så ja ska ta och lägga mig snart..