En ny dag..

Ja jag tycker om mornar, då har inte den värsta ångesten satt in och då känns inte dagen så värdelös som den brukar göra på eftermiddagen. Barnen har gått till dagis/skolan, mannen har åktn till jobbet och jag försöker vakna till. Kaffet är viktigt på morgonen, likaså nyhetsmorgon även fast jag inte tittar direkt på det men ritualen är viktig. Jag gillar inte när jag blir störd i den dagliga rutinen, även om jag inte direkt har så mycket rutiner. Men morgonen är viktig, och att jag inte blir överaskad av något eller någon, vill veta innan om jag ska någonstans eller om någon kommer. Gillar inte "suprise" besök även om jag förstår att sådana är av välmening.

Imorgon är det dags för mitt veckobesök hos psyk, går där en gång i veckan och den rutinen känns viktig för mig. Imorgon är det dags för arbetsterapi och äntligen känner jag att den börjar ge mig någonting, eller innan har jag inte låtit den ge mig någonting så jag har mig själv att skylla lite. Fast hur lätt är det att bli hjälpt av något när man innerst inne inte alls erkänt att man behöver hjälp. För så har jag resonerat, att jag minsann inte är sjuk eller har något problem.. jag har ju alltid fått höra att bara jag vill kommer allt lösa sig och folk har talat om för mig att jag bara inbillar mig att jag är sjuk. Men nu då? hur kunde de ljuga? eller visste de inte bättre? Men hur kunde de blunda, hur kunde de låta mig tro att jag skulle bli "frisk". Mycket ilska har jag känt den sista tiden, varit arg på livet, varit arg på min omgivning men mest har jag varit arg på mig själv. Jag skulle inte bli så här, detta var inte vad jag drömde om som barn, jag blev lurad av livet. Jag har varit sjuk nu i 16 år tror jag, men fortfarande klassar jag mig inte som "psykiskt sjuk", jag hoppade högt i stolen när min samtalskontakt benämnde mig som psykiskt sjuk. Först blev jag arg, hur kunde han säga så? sen blev jag ledsen och tillslut kände jag mig på något sätt lugn i det, för äntligen kunde jag börja se mig själv mitt i allt.

Men nu då? när jag accepterat livet, vad händer nu? Jag orkar inte hoppas och än en gång bli besviken, jag orkar inte falla ner i det djupa hålet igen, jag fixar inte att leva upp till det samhället vill att man ska klara av. Jag vill bara få känna mig lugn, tillfreds med mig själv, jag vill inte hålla andan under vattenytan för att så småningom drunkna. Jag vill känna att jag vill vakna på morgonen, jag vill få viljan att ta hand om mitt liv och min familj, jag vill känna nyfikenhet på livet.

Igår kom min son på 3 år hem, går in i vardagsrummet och utbrister, "mamma har du städat?!?, mamma mår du bra?!?" hur ska man tolka det? samtidigt som jag log av den härliga kommentaren så började tankarna mala, hur ser de på sin mamma egentligen? Jag vet att de oroar sig, jag vet att de undrar och jag vet att de känt sig otrygga med mig men samtidigt vet jag att jag älskar dem över allt annat och gör allt jag kan för att ge dem kärlek och trygghet.

Min son på 10 år frågade mig för ett tag sedan om jag också hade vattenkoppor ( som någon han kände hade just då), nej hur så sa jag? han funderade ett tag.. men mamma vad har du då för sjukdom? Jag har försökt förklara så många gånger och min sjukdom har funnits hela hans liv, men han har sina svårigheter och lite svårt att förstå ibland, men tankarna började mala i mitt huvud om att folk inte ser min sjukdom, kanske tror de jag hittar på?

Många tankar en tidig torsdagsmorgon, men det är tankar som ständigt återkommer..och jag återkommer imorgon, tänkte försöka skriva varje morgon.