Att våga misslyckas är att våga lyckas

Misslyckande skrämmer mig fruktansvärt, även om jag börjar bli van efter ett antal nitar jag gått på. Men för att någonsin lyckas med någonting måste jag lära mig att våga misslyckas. Rädslan är stark och ingen verkar förstå den, för vem vill inte lyckas? Jag har sprungit på genom livet, ibland i motvind , ibland i medvind men jag har inte haft förmågan att se när jag valt fel väg. Ibland har jag sprungit på mot mål som jag egentligen inte strävat efter, det har varit mål som omgivningen har satt och jag ville ju vara perfekt. Det är svårt att ta till sig att allt inte blev som det skulle, det är svårt att inse att man inte kan ta de vägar man helst velat.

Jag har tappat bort mig själv mitt i allt, jag har ingen aning om vem jag är och ännu mindre vad jag är kapabel till att nå. Jag vet vem jag vill vara, men nu gäller det inte det utan jag måste börja se vem jag är, inte nån drömbild av den perfekta människan. Jag vill inte visa mig svag men jag klarar snart heller inte av att leva upp till något som inte är jag, snälla låt mig få vara jag och låt mig få möjligheten att komma på vem just jag är. I teorin vet jag hur man lever ett liv som alla andra, men känslomässigt är jag vilse. Varför fick jag inte bli som er? Jag vet att alla har sina svagheter och mörka hemligheter, men ni lyckas dölja dem väl måste jag säga. Jag har också perioder där jag kan verka "perfekt" men de perioderna är kortvariga och de slutar alltid med katastrof.

Man är inte sin diagnos sägs det, och visst jag benämner inte mig själv som en diagnos. Men mina diagnoser påverkar mig i högsta grad och jag måste nog säga att de är en del av mig. Jag består av många delar och jag spelar många roller, mamma, fru, dotter osv.. men jag består också av svårigheter som är kopplade till mina diagnoser. Det är svårt att urskilja gränser i ens egen person och jag vet inte om jag vill det, låter inte det väldigt orealistiskt? att veta exakt vad som är vad, känns nästan påhittat. Det mest komplicerade för både min omgivning och min själv är att både de och jag vet att jag har förmågor, ibland väldigt många förmågor men dessa förmågor krossas lätt av förväntingar, stress och press, jag pressar mig så hårt för att lyckas så att jag faller.. Vissa dagar kan jag fungera relativt bra, men nästa dag måste jag kämpa för att gå ur sängen, äta mat och ta på mig kläder. Det är lättast att se mina bra dagar och blunda för de sämre men de sämre dagarna finns där och jag måste börja se dem och inte bara skjuta dem ifrån mig.

Nu är helgen på G, blandade känslor.. jag vill så mkt, jag vill ge mina barn upplevelser och kvalitetstid, men jag får ta det som det kommer.. jorden går väl inte under för det?