Ögon som möts

jag har i hela mitt liv tyckt att det är jätte jobbigt att möta någons blick och om jag väl gör det är det högst några sekunder och hur vet man hur länge man "ska" titta? De som känner mig har nog vant sig vid att min blick flackar runt mellan golv och tak. Likaså det här med att krama någon har alltid varit min mardröm, ja inte min man och mina barn men andra och varför vet jag inte.. blir stel som en pinne och vill sjunka ner genom marken. Jag minns att jag hade sån ångest redan i lågstadiet för på skolavslutningen skulle alla krama fröken, flera månader innan avslutningen ältade jag allt detta i huvudet.. när väl avslutningen kom tvinga jag mig själv att ge en stel liten kram och efteråt var jag helt slut efter ett halvår av ångest...