en stor sorg

ibland funderar jag på hur allt skulle vara om jag var frisk, hur skulle mitt liv se ut då? hade jag "lyckats" med en karriär kanske eller hade jag haft en massa vänner? jag kommer aldrig få svaret på alla dessa frågor men ändå kan jag inte låta bli att tänka på det. Det jag lider mest av är mitt näst intill obefintliga socialliv.. jag miste många vänner på vägen någonstans, någonstans bland alla överdoser, sjukhusvistelser osv försvann de flesta vännerna och de som mot alla odds orkade har jag mist ändå ( inte alla men många). Jag märkte aldrig när det hände då jag var så pass sjuk, men nu efteråt ser jag tillbaka på allt med en stor sorg. Jag förstår att det är svårt att vara min vän då jag har perioder då jag inte orkar ses på månader och när jag väl mår bättre blir jag orolig över att folk har tröttnat så då vågar jag inte höra av mig ändå.. Jag önskar även att jag kunde ge mina barn "mer" av mig, jag önskar att jag kunde lova dem saker för att sedan orka genomföra det jag lovat för nu vågar jag inte lova något  för mitt mående svänger från dag till dag.  Barnen har vänner som ofta vill leka men vissa dagar går det bara inte .. jag kan inte visa mig bland folk vissa dagar och då är det svårt att förklara för kompisar hur jag kan vara sjuk fast det inte syns.