jag vet inte vad det är som gör ont, kanske har verkligheten kommit ikapp mig. Jag gråter när jag ser människor som är " friska", jag gråter när jag tänker på min framtid. Jag har underbara människor runt mig men tyvärr gör det ändå lika ont!! ibland tänker jag " kanske är jag frisk om jag bara vill" och så försöker jag några stapplande steg tills jag som idag.. faller hejdlöst och hårt dimper jag ner i ett ännu mörkare hål än innan, men varför måste det göra så ont?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar