Tacksamhet

Ja tacksamhet är det jag känner inför min psykmottagning nu, de gör verkligen ALLT för att jag ska må så bra som möjligt. Det har dock tagit lång tid för mig att hitta "rätt" men nu när jag är "gammal" ser jag på min bakgrund som att jag var rätt svår att hjälpa, vilket jag inte förstod då. När jag läser min journal förstår jag ju att jag inte alls ville ha någon hjälp innerst inne, jag var bara arg på allt och alla.. men egentligen kanske jag var mest ilsken på mig själv i grund och botten. Idag har jag släppt ilskan och försöker stå med öppna armar till den hjälp jag får!!! det är svårt att erkänna ändå men det är ju ingens fel attjag är sjuk, det bara är lla på någon eller något men min sjukdom bara finns där vare sig jag vill eller inte.så.Tänk om man kunde skylla på någon men sjukdomen finns där vare sig jag vill eller ej. Min terapeut som jag kan kalla P är den första människan jag känner förtroende för, han ser mig som den jag är och märker när jag försöker dölja något.Han är flexibel med tider och nu när jag skrevs ut ringde han och fråga om jag behövde akuttid innan hans semesrter som börjar på måndag, det kände jag att inte många andra skulle ha gjort. Jag har snart gått hos honom i 3 år och först nu det sista året börjar vi komma någonstans för min hjärna acceptera inte hjälpen til en början, för inte behövde väl jag hjälp? Jag minns så vä i början när jag bara grät och grät under våra möten, vi kunde inte komma fram till så mycket annat än att jag grät.. men han stod ut, jag kämpade på och en dag förstod jag.. vet inte hur jag lyckades men det gick..

OBS mottagningen är jag också tacksam över, de lyssnar ( iaf de flesta) och de försöker trösta mig när jag bryter ihop. Det var också den läkaren som fick mig att inse hur min sjukdom kan påverka mig ..jag är jag hur mycket jag än blundar


Ibland kan jag till och med känna att det är bra att vara jag..