Ibland är jag riktigt duktig på att dölja vad som rör sig inom mig, jag biter ihop och ler, skriver glada statusar på facebook fastän jag vill bara skrika NEJ NEJ NEJ!! Den som frågar hur jag mår får oftast höra att ja äg mår okej men det är en lögn , en stor fet lögn. Det finns 3 sorters dagar i mitt liv..
"underytan dagar" är de dagar jag kämpar för att hålla ögonen öppna och helst av allt sover jag så mycket som möjligt. Jag brukar möjligen masa mig runt vattentornet här i byn med hunden vilket är en promenad på 5 minuter och dessa dagar vill jag absolut inte möta någon jag känner för jag skulle absolut inte kunnde hålla ihop mig själv då. Jag gråter av sorg , jag gråter också av ilska och frukstration men främst av allt gråter jag för att jag känner mig så fruktansvärt hjälplös!! min sjukdom maler på om och om igen, jag gråter och gråter och aldrig känns det som om jag kommer någonvart. Dessa dagar då jag är under ytan har jag svårt för att äta och äta tillsammans med andra ( familjen) brukar krävas oerhörd styrka för min ljudtolerans är riktigt låg då jag mår riktigt dåligt. Hela jag blir tung, min blick blir svart och det känns som om " världen vore bättre utan mig" när jag är så djupt nere försöker jag undvika att umgås med barnen så mycket för jag vill inte oroa dem även om de börjar bli vana och när jag sjunker som lägst söker jag akut och försöker bli inlagd för jag vill inte att mina barn ska behöva uppleva livets botten, de ska inte behöva se mamma som den riktigt sjuka mamma jag är ibland.
Sen kommer "ok dagar" då jag fungerar relativt okej om jag bara ser till att vila under dagen för om jag missar vila så PANG ner i avgrunden. Dessa dagar orkar jag ofta handla mat, ta någon promenad med hunden och försöka umgås med familjen. Jag har lärt mig att även dessa dagar måste jag begränsa mig för annars ramlar jag lätt över gränsen. Dessa dagar känns livet lugnt och harmoniskt.
Sen kommer "upp och studsa dagarna" det är då jag städar,handlar,gymmar,går långpromenad, är översocial och livet känns så suuuuuuper bra och framtiden är underbar och helst av allt ska jag starta egna företag för att sen börja utbilda mig till nya saker. Shoppa är en sysselsättning jag fullkomligen älskar när jag mår uppåt, och jag blir tvärförbannad när maken börjar påpeka att jag inte kan impulshandla saker för 30.000 eller jag kan inte låna en massa pengar för att utbilda mig till något som jag precis i går kom på att jag ska göra. Dessa dagar är alla så elaka när de påpekar mitt beteende, för varför är de inte glada när jag är glad? Men jag antar att det inte handlar om att vara glad, för 1-2 dagar i hypomani räcker för att jag ska kras
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar