När jag var 16 år

ja när jag var 16 år, alltså 17 år sedan ( oj!) steg jag innanför psykiatrins dörrar för första gången, den gången var det till en stor villa där barnpsykiatrin hade sina lokaler för terapi. 16 år och LIVRÄDD för psyk var ju bara för de som var helt dumma i huvudet, jag skämdes så mycket att jag tog en språngmarch från gatan till insidan av huset och hoppades ingen såg mig. Mamma var med mig dit eftersom hon var den som var orolig för mig ( skolkuratorn fixade inte att hantera mina problem), mamma som ända sen jag var liten försökt få upp ögonen på människor gällande att jag kanske inte var enbart normalt blyg. Besöken hos barnpsyk ledde inte till så mycket, de gav bara mamma råden att "släppa" mig fri, jag var bara en normal 16 åring ( ojoj vad fel de hade). Jag blir lite ledsen när jag tänker på det, varför tog de inte hennes rop på hjälp på allvar? varför har jag behövt kämpa mig blå för att få acceptans i min sjukdom? varför har folk så förbannat svårt att acceptera att sjukdomar finns även om de inte alltid syns? ingen behöver väl kämpa för att få acceptans om man har en fysisk sjukdom, för så jävla kul är det inte att ständigt leva med en sjukdom..