jag trodde ju inte att jag återigen skulle hamna på psyk så snart som jag gjorde, jag kände mig ju så pigg och full av hopp, men allting kan vända på en minut och det gjorde det med buller och bång. Jag kom hem igår och den stunden jag lämnade sjukhuset kändes toppen men under kvällen kom paniken och tårarna, ska det vara såhär verkligen? ska jag leva kanske 60 år till och må såhär? jag pratade en hel del med andra patienter och kände på något sätt en samhörighet som jag inte kan känna med andra, för ingen som inte upplevt det här vet ( som tur är för deras skull) hur det är att vara såhär sjuk och hur det är att förlora allt hopp på en minut för att sen känna sig euforisk. Läkaren på OBS avdelningen här är faktiskt riktigt bra, mänsklig och tar sig tid att lyssna på vad man har att säga, det trista är ju att han inte kan ge så mycket tid som jag skulle behöva eftersom det är en akutavdelning. Det han kunde göra för mig var att höja en medicin och sen påtalade han att sjukersättning är det som vore bäst för mig just nu, tack tack säger jag. Det kändes helt underbart att komma hem till familjen även om jag redan fått några smärre utbrott ang tjat och gnäll om div saker. Jag kan verkligen inte hantera känslorna, de rinner över och paniken tar över hela mig..svårt att andas, panik, arg, hjärtklappning..
Nu tänker jag ta en dag i taget, ja vad har man annars för val?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar