att bli tagen på allvar

jag har inte skrivit någonting sen läkarbesöket , jag har varit lättad, ledsen och ganska förvirrad efter det mötet. Läkaren var en väldigt bra läkare, han var trevlig, lättsam men ändå allvarlig. Han ställde relevanta frågor och läste av mig rakt upp och ner, nästan lite skrämmande. Dels hade han ju läst delar av min journal så han kunde en del av historien och dels lyssnade han verkligen på vad jag hade att säga ( vilket alla läkare inte gör). Det blev inga medicinändringar men han sjukskrev mig till sista maj, ingen läkare har någonsin sjukskrivit mig så länge men äntligen är det NÅGON som förstår allvaret. Han sa att kanske är det så att jag borde ha sjukersättning, alltså det som tidigare kallades sjukpension. Jag klarar inte någon stress eller press, när saker förväntas av mig puttas ag så småningom över kanten, rakt ner i avgrunden och blir jätte sjuk Någon dag senare damp sjukintyget ner i brevlådan och jag blev rätt förvånad faktiskt för intyget var riktigt bra skrivet och det bevisade verkligen att han tog mig på största allvar. Det viktigaste för mig är inte längre en karriär som ger en massa pengar, utan det är ett drägligt liv där jag orkar delta i livet också. Det viktigaste är att få må så pass bra att jag kan vara mamma åt mina barn.