Upp som en sol, ner som en pannkaka

På morgonen känns livet hoppfullt och det känns verkligen som om allting kommer att lösa sig, jag har planera och funderingar. Hppfullheten håller dock inte i sig många timmar, framåt förmiddagen kraschar det och allting blir mörkt igen. Idag har det förblivit mörkt sen i förmiddags, känns svart och tråkigt. Jag får ha nattpermissioner nu, det är ju bra men jag känner mig inte redo. Det känns hemskt att säga att man inte orkar med sin egen hemsituation men så är läget nu. Några timmar ska jag i allafall spendera med mina barn i helgen. Jag vet att de saknar mig och såklart saknar jag dem med, därför gör det så ont att jag ändå måste vara här. Jag hoppas innerligt att läkaren förstår att jag inte är redo att åka hem för det känns som om detta är min chans att komma på rätt väg framåt, jag orkar inte mer kraschar, det blir jobbigare för varje gång.