Stabilt..

Ja läget äre relativt stabilt, sitter hemma i soffan och smaskar godis ( onyttiga jag). Haft en fin eftermiddag med barnen som sken upp när de såg att jag var hemma när de kom från dagis. Kröp upp i knät och borrade in sig, och sa " min mamma", kan man annat än att älska dem? Bara skett en liten incidens som inte är ens värd och kalla incidens, men jag överreagerade och bröt ihop en smula. Barnen plockade fram poolen idag och skulle i direkt, jösses det kändes ju som en isvak.

Kan låta jätte konstigt men jag kommer sakna vissa delar av det liv man har på sjukhuset, det blir en trygghet och vissa av människorna där har jag levt med nu under 3-4 veckor. Det skapas band även om man aldrig kommer se vissa av dem igen, vissa kommer jag sakna mycket, andra lite mindre kanske ( finns ju alltid tjatter-tanter). Tror mycket av tryggheten ligger i att jag vet att jag aldrig är ensam, jag kan få sällskap om jag vill och kan vara ifred om jag vill. Likaså är det skönt att vara på ett ställe där det är accepterat att någon gråter eller att någon har kraftig ångest, ingen behöver skämmas eller dölja vem de är och hur de mår. Livet måste ändå gå vidare och jag måste börja anpassa mig efter livet hemma med den familj som jag saknar så oerhört mycket. Har väldigt svårt för avsked, även om det bara rör sig om personalen på avdelningen. Känns sorgligt att vissa fina människor som man tycker om försvinner ur ens liv.

Många människor som kommer och går i ens liv, vissa minns man mer än andra..