Om de vore så enkelt..

Pratat med läkaren nu och känner väl inte riktigt att vi förstod varandra, jag har så svårt att få fram hur jag resonerar osv. Jag kan på sätt och vis förstå hans resonemang, att jag måste ta tag i mitt mående själv men det känns så svårhanterligt. En korrekt diagnos verkar inte vara viktigt, och självklart vet även jag att ett ord på ett papper inte löser några problem men en diagnos är på något sätt ett "bevis" på att man inte hittar på. Men jag ger nog upp snart om kampen för ett korrekt diagnos, det får bli som det blir. Jag vill må bättre och det tänker jag fokusera på nu, jag vill inte ge upp. Om det nu är jag som väljer att vara sjuk, så kan jag väl då välja att vara frisk istället antar jag? Men alla dessa försök då? räknas det inte att jag försökt jobba och studera? räknas inte min eviga kamp mot ångesten?  Utskriven blev jag inte heller, ska tydligen vara kvar till nästa vecka helt plötsligt, tvära kast här. Vårdplanering nästa vecka, så öppenpsyk ska komma, och kommunen som kan erbjuda stöd i hemmet. Jag måste nog ge det en chans denna gången, vad har jag att förlora?

Jag tänkte på, med tanke på min hemläxa sist från psyk om att skriva dagbok om hur jag reagerar på situationer, i allafall tänkte på hur jag reagerade under samtalet. När han och jag missförstod varandra, eller hade olika åsikter fick han mig att känna dåligt samvete för att vi inte delade åsikt. Jag fick ångest efteråt för att jag kände att han kanske blev arg på mig, vad är det egentligen bra för? varför ska jag känna mig elak för att jag inte delar en åsikt? Blir så osäker på mig själv i sådana fall, för vem är jag? kan jag ha rätt i något? Måste lära mig hantera..måste måste..eller jag VILL.