Att inte få den hjälp de lovat..

Jag har inte skrivit på några dagar, det har bara varit för mycket att hantera och det har varit för många kraschar. Jag är besviken på psykvården även om jag vet att de säkerligen gör det de anser är bäst, eller har de inte tid ? ja jag vet inte. Blev lovad överläkar samtal denna veckan ( ja min man hörde det också, så jag har inte missuppfattat), men igår blev besöket indraget bara sådär, han har tydligen viktigare saker för sig. Ingen medicinändring heller utan bara en höjning av en jag redan har. Så på 2 veckor på denna avdelning har de kommit fram till en höjning, känns lite komiskt för de sa när jag lades in att medicinjusteringar skulle göras. Höja 100 mg kunde vilken läkare som helst gjort. Maniska dragen jag har, kunde tydligen beropå överaktiviteten i adhd, då vore det bra om jag har den diagnosen med, om de hade tittat lite nogrannare skulle de sett att jag har ADD alltså ingen hyperaktivitet. Varför nämner de diagnoser som de funderar på och sen hux flux dras det tillbaka och det anses inte som viktigt, för mig är det ytterst viktigt för jag blir bara så förvirrad. Jag begär inga mirakel men det jag anser att jag har rätt till är en ordentlig titt på mediciner och diagnoser, jag fixar inte att hela tiden bli lovad saker för att de sen ska ändras, varför ger de mig hopp när de ändå kommer dra undan mattan igen? Imorgon kommer en ny bedömning göras och antagligen blir jag utskriven, kanske lika bra det när de ändå inte tänker hjälpa mig vidare.. hur länge orkar man? hur länge tror de egentligen att en människa är kapabel till att kämpa.

Jag blev förbannad under samtalet med AT-läkaren, han förklarade för mig att psykiska sjukdomar inte kan botas lika enkelt som högt blodtryck tex, som om jag trodde det? jag vet inte hur dum jag ser ut att vara men helt väck är jag inte. Förmodligen har jag varit inblandad i psykiatrin längre än vad han har , jag vet hur svårt det är att finna rätt lösning men jag vill bara att de ska ge mig en ärlig chans, inte bara slänga in mediciner när de inte ens vet vad de medicinerar mot. Han sa att jag får kämpa, ja kämpa har jag gjort nu i 15 år av sjukdom, vilka krafter ska jag ta av? de jag inte har förmodligen då. Jag var så arg att jag tänkte skriva ut mig själv igår, var i upplösningstillstånd och ville bara härifrån. Personalen lyckades lugna mig och sa att jag borde ändå vara här tills imorgon för att då se om det är möjligt att åka hem. Vi får se, men nu känns det som om jag vill hem, varför va här när de ändå sagt stopp?