Hoppsan ska man inte? är det inte meningen att jag ska åka berg och dalbana? är det inte meningen att jag ska gråta mig själv till sömns i 3 timmar? Jag trodde det var meningen att jag skulle må så för så har det varit så länge nu. Äntligen hittade jag någon som lyssnade på mig, någon som ville tro på det JAG sa! Såklart började jag gråta för jag blev så chockad att någon ser saken som jag ser den, eller ja i och för sig vet denne personen inte heller hur allt gick till, men måste man veta det för att förstå att jag tog fruktansvärt illa vid mig?
Tydligen är jag nog felmedicinerad? Nähä?? ÄNTLIGEN!! Hur som helst, jag ska få en ny läkare ( hoppas jag), de skulle i allafall försöka få till en ny kontakt. Min uppgift följande vecka är att skriva dagbok, ja lite dagboks funktion har ju den här bloggen men dagboken jag ska börja föra nu är nog lite mer utförlig. Blir nog en nyttig läxa att gå igenom vad som egentligen händer i situationer, inte bara rusa vidare efter något missförstånd utan verkligen analysera VAD sker och vad känner jag.
Jag kan ju ta ett exempel som genast slog mig när jag satt och funderade i bilen efter mötet. Imorse fick jag för mig att åh jag ska städa, förberedde mig en bra stund mentalt och det kändes bra. Så jag började plocka undan och torka av bordet. Sen såg jag hur smutsigt det var överallt så min städning gick lite överstyr och det hela slutade i akut ångest! visst jag fick lite städat, men kände mig så misslyckad när jag inte orkade allt jag såg. Kände mig så hjälplös! hur tusan håller man ordning? Jag VET att mina tankar om att jag är värdelös inte gynnar mig alls, inte på något plan mår jag bra av att tänka så! men hur gör man, hur ska jag komma ifrån dessa tankar. Jag vill verkligen ta steget framåt, men jag behöver hjälp, hur gör jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar