Att finna sig själv mitt i allt kaos, vem är JAG?

Ja självklart är det jag som är Linda, men innerst inne då? Vem är jag egentligen? Jag har inget direkt svar för jag håller fortfarande på med sökandet fast jag börjar tveka om jag någonsin påbörjat resan efter just MIG, jag har sökt efter någon annan.

Jag föddes i en familj i en medelstor stad för nu 32 år sedan, efterlängtat sladdbarn var jag tydligen. Jag växte upp i ett rött radhus i ett "svensson" område där alla ville vara som sina grannar. Jag hade en helt vanlig barndom, med en pappa som jobbade hårt och en mamma som ville ha ett städat hem och prydlig gräsmatta. Jag var en blyg flicka som inte vågade ta plats i skolan men så fort jag kom innanför dörren hemma blev jag en annan person som gillade att styra och ställa. Jag hade fyra äldre syskon men de var så pass gamla att vi aldrig skapade en syskonrelation. Jag fick kärlek och allt ett barn kan önska sig men mycket av min tid redan då gick åt till att tänka, oroa mig och vara nervös. Jag ansågs som ouppfostrad som inte vågade säga hej eller tack, ingen kunde förstå min starka rädsla för närhet och kramar. Jag vågade inte prova saker som var nya, saker som jag inte visste hur de fungerade var jag livrädd för. Mina föräldrar beskyddade mig, kanske var det bra ibland kanske inte, men jag vet att de gjorde det de trodde var bäst. Nu när jag själv fått barn inser jag att självklart gjorde de allt de kunde för att jag skulle må bra.

Tänk om jag fått min ADD diagnos redan då!! då kanske min omgivning accepterat att jag var annorlunda, kanske hade jag sluppit känna mig så otroligt konstig. Det är ju inget man kan avgöra nu, men såklart tanken har slagit mig. Kanske ligger det mer bakom än bara ADD, det har pratats om autistiska drag men inget är fastställt än, bara funderingar som väckts om som självklart fått mig att fundera mycket. Eftersom min son antagligen har autism ( + ADHD + Språkstörning), så finns ju självklart risken att jag har något liknande.

Vad jag än har som diagnos vill jag börja gräva i vem som gömmer sig inom mig, jag tycker det är dags att den personen får stiga fram för i dagens läge känns det som en främling. Det kommer ta tid kanske och jag kommer säkerligen stöta på en hel del jobbiga saker på vägen, men det är det värt. Jag är ju bara jag, hur jag än vrider och vänder på det så kan jag aldrig bli någon annan, det har jag försökt med alldeles för länge nu utan resultat.