1 år sen sist..

Ja nu är det nästan exakt 1 år sen jag var inlagd på låst psykiatrisk avdelning, känns avlägset men ändå så nära.  Varit inlagd rätt många gånger under årens lopp och kanske kommer det ske igen någongång. Det låter mer skrämmande än vad det är, det handlar inte om en drös galningar som placerats på ett och samma ställe utan det handlar om en grupp vilsna, ledsna människor som mist hoppet om livet. Jag minns människor där som berörde mig på djupet även om jag också minns människor jag helst aldrig velat mött. Även på psykiatriska avdelningar hör man skratt och ser glada miner, men i nästa sekund hörs det lika ofta gråt och man kan vad ångesten kan göra med en människa. Det är ju såklart inte någon nöjes vistelse att befinna sig där men det är på något sätt ett andrum från verkligheten. Där är man någon i mängden av folk som mår dåligt, där har man tillåtelse att visa hur man mår och det är ingen tabu att må som man gör.

Mina barn vet att jag befinner mig på sjukhus under dessa perioder även om de såklart har svårt att förstå varför. Likaså är det ju svårt för dem att förstå varför de inte kan komma och hälsa på där jag befinner mig. Avdelningar som denna är tragiska att de finns men jag är också så tacksam att de finns, för den pausen från livet den gett mig har varit nödvändig. Jag är glad så länge jag fixar att hålla mig ifrån avdelningen men jag känner mig trygg med att den finns. Jag vill lära mig hantera själv men ibland blir det lite för mycket för en själv.

Jag har fått en del reaktioner om att min blogg är väldigt utlämnande, och det är nog en del av tanken med bloggen. Dels att förmedla och kanske förklara vissa saker, dels för att jag inte längre orkar dölja allt och dels för att jag vet att många har liknande situationer men som känner sig ensamma. Jag skriver inte för att någon ska tycka synd om mig eller för att någon ska behöva bli orolig. Jag har vissa svårigheter och vardagen är inte helt lätt men jag står inte ensam utan har stöd av anhöriga och samhället. Jag och min man ser till att vi löser livet så bra som det går och jag tror att utåtsett är det inte många som kan gissa sig till vår situation. Vi kämpar för att finna stabilitet i livet och kommer inte att ge upp innan vi lyckas. Jag skulle aldrig ta "den sista utvägen", jag skulle aldrig utsätta mina barn för det och jag tycker för mycket om att leva för att välja det. Jag vill att folk ska läsa bloggen för att få en djupare inblick i om hur livet kan te sig för olika människor, jag vill också att människor ska läsa den för att kanske få svar på något de funderar över.

Så jag hoppas ni fortsätter läsa, men jag hoppas också att de som känner mig ska fortsätta se mig som den person ni lärt känna. För jag är ju bara jag, även om jag nu sätter ord på mina tankar..