Att behöva säga nej...

Ordet Nej tar emot men jag känner att jag måste börja träna på att säga det, det är bara ett ord men det är ett ord som är väldigt svårt att säga. Att neka någon något de ber mig om är skrämmande, tänk om de tar avstånd eller ogillar mig för att jag säger stopp. Imorse frågade min man om jag under dagen kunde ta bilen och handla mat, men jag förmådde mig att säga , nej det kommer nog inte ske är jag rädd. Jag vill handla det är inte det, men jag känner att det är ett för stort projekt att ta mig an idag, blir fruktansvärt stressad av att handla själv och efteråt är jag utmattad. Bara en sådan sak som att parkera, en stor stress ibland börjar hela jag skaka för att jag spänner mig för att göra saker på egen hand. När jag väl kommer in i en affär rusar jag igenom den, och glömmer oftast hälften, får hjärtklappning och får paranoida tankar om att andra människor kan se på mig att jag är "sjuk". Herregud när jag läser vad jag just skrev känns det som om jag är knäpp, kanske är jag det men det är ju så det är så lika bra att vara ärlig. Kanske får jag ändå ett infall att orka handla men i skrivande stund känns det otroligt avlägset, men man ska aldrig säga aldrig. Barnen behöver regnkläder kom vi på imorse, som vanligt då, det upptäcks när de redan borde köpts. En del saker överaskar lika mycket varje år, jaha är det vår redan? borde man köpt gummistövlar nu? sen blir det kaos och man måste stressa iväg till en affär akut.

Läkartid nästa vecka, känns bra och skrämmande. Jag funderar över vad hon har att säga, men jag vet ju att det är en koll på hur jag mår och fungerar. Det är svårt att beskriva när man får frågan "hur mår du", jag vill säga bra men så får jag tänka efter en gång till, jag mår ju inte bra hur gärna jag än vill. Jag fungerar inte i livet och jag känner mig otroligt ensam fast jag lever tätt intill andra människor. Jag känner frustration, oro och hopplöshet, jag känner mig iaktagen och bedömd. Man ska inte vara så här, man ska inte vara jag men vad händer om jag är så ändå? Kommer jag tvingas in i ett fack som kräver mer av mig än vad jag klarar av, kommer jag än en gång gå under? Kommer jag orka sjunka en gång till eller kommer jag kvävas? Helt enkelt, jag är rädd, rädd för att tvingas spela en roll jag inte kan hantera.